Idag känner jag mig pigg, glad och lycklig. Solen lyser och det är 15 grader i skuggan, jag är utvilad och nyduschad. Dagen kunde inte ha börjat bättre.

Sedan läste jag Ellens blogg, där hon skrev att hon fått tillbaka sin engelskauppgift (grattis, btw!), och tänkte att jag kanske också hade fått tillbaka min. Det hade jag och det hade gått väldigt bra. Eftersom Mattias är så petig gjorde det mig ännu lite lyckligare.

Tråkigt nog har jag också fått tillbaka min debattartikel (som dröjt alldeles för länge enligt min mening, men då det inte är mycket som står rätt till med svenskan these days är jag inte förvånad). I alla fall så gick inte det riktigt lika bra då. Jag hade tydligen stavfel och felaktiga styckesindelningar som drog ned mitt betyg.

Det roliga i den här situationen är att jag aldrig (jag skämtar inte) fått anmärkningar på stavfel och felaktiga styckesindelningar, i alla fall inte sedan jag gick på mellanstadiet. Det är lite av en stolthet för mig, haha. Så det gjorde mig lite orolig att jag har tappat stinget och nu tydligen stavar fel. Det värsta är att läraren inte ens rättat i uppgiften, så det går inte att se vad det är som är fel.

Jag blir seriöst tokig (jag kanske ska nämna att detta inte är första gången jag har problem med henne, och att jag definitivt inte är den enda...). Vad är det som är så svårt med att anställa lärare som faktiskt kan sitt yrke? Den enda tröst som finns just nu är att läraren inte kommer vara kvar efter terminens slut. Det är nog tur, för annars hade jag sett till att göra mig av med henne själv. Mohaha. Eller, ja, kanske inte helt själv. Klassen kommer nog mer än gärna vilja vara med på mitt uppsåt. Det är verkligen förjävligt att en lärare kan förstöra ett av mina favoritämnen, enbart på grund av sin inkompetens. Konstruktiv kritik, people! Det är vad självgoda, arroganta typer som jag (ja, jag vet att det låter så just nu) behöver för att lära sig något.

Men nu ska jag inte låta henne förstöra denna underbara dag. Idag ska vi fira in våren med buller och brak (förhoppningsvis inget brak, men man vet aldrig...). Vi är unga och glada och har hela livet framför oss, right?

Ha en trevlig Valborgsmässoafton. Det ska i alla fall jag.

En mycket söt tumstock. Hade jag varit turist hade jag så köpt den.

Jag vet inte vad det är med mig idag. Jag är helt off. Det är som att veckans slit kommit ikapp mig och smockat till mig med full kraft. Jag har ingen ork och ingen lust att göra någonting, och denna humörsvängning kunde inte ha kommit vid ett sämre tillfälle. Jag känner mig lite som en PMS:ig gammal argbigga, så som jag går runt och är sur och pessimistisk omkring mina stackars släktingar. Vi får hoppas att en tidig kväll och lite hemgjord pizza kan pigga upp mig lite tills imorgon. Det är ju för tusan Valborg.

Idag åkte vi i alla fall till Kosta, där Kosta Boda glas kommer ifrån, ni vet, för att gå på outlet. Det första min moster och Fredrik sa när berättade om sina planer att visa oss glasbruket i Kosta var: "Ni får inte säga Kåssta här nere så någon hör er, för det heter Koooosta". Ja, man lär sig något nytt varje dag. I alla fall så var det inte bara glas det var sänkt pris på i Kosta, de hade märkeskläder, skor och till min förtjusning - Glitter! Alla örhängen kostade tio kronor styck, så jag grabbade åt mig tre par, slängde åt tjejerna i kassan trettio spänn och skuttade lyckligt ut ur butiken. 

Nu återstår det bara att se om de rasar sönder när jag ska sätta på mig dem. Man vet ju aldrig med outlets... 

Efter sex timmars bilfärd, varav tre spenderades bakom ratten, kom vi tillslut fram till Växjö.

Nu, efter en lång middag toppad med kladdkaka och några timmars TP (team Konsthallen lyckades inte riktigt lika bra den här gången...) ligger jag nu utmattad, nedbäddad i hörnsoffan med min syster. Eftersom hon är kortare blev jag tilldelad den långa delen, så jag klagar inte.

Jag är verkligen alldeles för trött för att blogga nu, ni får ursäkta. Jag lovar att jag ska skriva något mycket roligare imorgon. Ni har mitt ord.

Puss och kram

Hej igen, det var visst ett tag sen.

Det regnar och blåser storm ute, så jag vill helst uggla inne. Dock tycker jag att jag förtjänar det efter den fruktansvärt sega dag jag genomgått i skolan idag. Jag har sällan skådat värre. Det var till och med så pass illa att jag faktiskt för en sekund övervägde att göra verklighet av mina skolkningshot. Men som den mes jag är stannade jag kvar och härdade.

Men då jag varit så klantig och tappat bort mitt körkort (ja, jag vet...) måste jag ned på stan och ta ett foto till det nya körkortet som jag måste skicka efter. Jag trodde att mardrömmen skulle få vara över ett tag, men icke då. Så nu blir det fixfixfix för att försöka rädda den lilla värdighet jag har kvar, efter den skämmiga stunden på trafikverket i Falun när jag inte kunde snurra upp stolen i fotobåset.

Engelska med klassisarna

Jag: My phone is bigger than yours.

Gideon: My phone is smaller than yours. It letter slinks in to my pocket!

Haglet studsar mot taket och regnet vräker ner utanför fönstret. Själv ska jag sätta på mig mjukisbyxorna, krypa upp i sängen och plugga lite.

Det låter så satans mysigt, eller hur? Och om man har det mysigt går det väl lättare att plugga?

Jag vet inte om ni verkligen får något gjort när ni skriver så, men när jag själv myser till det riktigt ordentligt och precis ska öppna ett dokument till uppsatsen, eller whatever, så kommer jag alltid av mig. Jag inser plötsligt att min lilla mysiga pluggstund skulle bli så mycket mysigare om jag istället tittade på ett avsnitt av One Tree Hill eller New Girl. Jag önskar att jag hade mer diciplin, det önskar jag verkligen.

Men å andra sidan har jag ju faktiskt ett liv att sköta.

Nu låter jag säkert lagom bitter, förmer och hemligt avundsjuk (vilket jag för det mesta är när jag antyder det, ahaha...) men det är faktiskt sant. Skolan är redan en alldeles för stor del av mitt liv för att jag ska orka ge den mer plats. Det går så bra ändå, varför ska jag då kämpa vidare när jag inte behöver nå högre? Då bränner man ju bara ut sig, inte sant? Jag ser upp till er som kämpar, er styrka är verkligen beundransvärd. Men varför ska vi göra mer än vi behöver? Se till att leva och ha lite kul också!

Det finns så mycket annat skoj här i livet än att sitta och göra skolarbete hela dagarna. Mina veckor är fullspäckade med aktiviteter (okej, okej, det kunde varit mycket värre) och jag vet ärligt talat inte hur jag skulle klara mig utan dem. Jag är nere på musikskolan tre gånger i veckan och lever ut min kreativa sida. Det är mitt andra hem. Så jag fasar lite för den dagen de kommer sparka ut mig. Så därför ska jag njuta av den tiden jag har kvar innan den är slut (det kommer bli en smärtsam död) och strunta i skolan så mycket jag kan. "Strunta i skolan", alltså... Jag behärskar inte riktigt den konsten och kommer antagligen aldrig lära mig. Dock kommer jag aldrig sluta försöka.

Jag ber om ursäkt för detta äckligt optimistiska inlägg. Optimism är verkligen inte min grej annars, fråga vem som helst. Men, men, ibland är jag världens största hycklare. Ha det i åtanke, kära läsare.

Hej, fina bloggläsare!

Kolla in mitt nya skal. Det är så sockersött och gulligt att jag skulle kunna äta upp det. Det är okej att ge mig en Barbie-varning när jag kommer gåendes med det här skalet. Det är som sockervadd. Så extremt tjejigt.

Efter mycket om och men lyckades jag till slut baxa in mina föräldrar i mitt rum för att lyssna på mitt fina lilla svenska-tal. Min syster lyckades dock smita. Hon kan glömma all framtida hjälp med franskaglosorna, säger jag bara (eftersom hon inte läser min blogg är hon alltså ännu lyckligt ovetandes om detta för tillfället, mohaha). Nästan exakt fem minuter senare rusade föräldrarna i alla fall ut från mitt rum som om de fått eld i baken, efter att med påklistrade leenden slängt åt mig ett: "det var bra, det var jättebra!". Det fanns ju tvätt och hänga och tallrikar att diska, vem skulle inte ha bråttom då, liksom?

Skämt åsido, jag är tacksam över att de tog sig tid att lyssna. Det är inte varje dag man förbereder ett fett nationellt prov som ska läsas upp imorgon.... Hjälp.

Jag känner att min blogg är så oerhört kreativ nuförtiden...

Sååå... Söndag. Igen.

Jag har städat, filat på svenskatalet, städat lite mer, tittat på alldeles för många avsnitt av New Girl (hur kan man inte älska Zoey Deschanel?) på datorn, städat, tvättat håret och ätit kiwi. Livet är allt bra spännande dagar som dessa.

Sedan har jag återupptäckt Adam Lambert. Sisådär fyra år efter hans genombrott inser jag att han faktiskt är grym. Intressant va? Så just nu är står mr Lambert för soundtracket i mitt liv. Jag kommer att komma ihåg våren 2012 som den stressiga, iskalla och snöigaste våren jag någonsin upplevt, med Adam Lamberts ljuvliga stämma i bakgrunden. Han är mitt ljus i detta mörker (snyft). 

Jag är expert på att glida iväg från ämnet, inte sant? Men vad är en blogg till för om att man inte kan skriva om det man tänker på, precis här och nu? Det är det jag använder min till, i alla fall lite.

Så jag ber om ursäkt för det oerhört osammanhängande inlägget och hoppas ni fick hånskratta lite milt åt mina omsorgsfullt utvalda ord som egentligen mest framstår som grötiga och förvirrade (det, mina damer och herrar, var en lång mening).

Nu ska jag köra lilla bilen upp till Golan. Där är det tänkt att jag ska locka Amandas hår och sedan försöka propsa på mina farföräldrar lite underkläder från NewBody. Vad gör man inte för att få komma till Tyskland med orkestern, liksom?

Hejsvejs