Det är den hårda sanningen. Eller så överdriver jag igen. Det är jag kung på.

I alla fall, jag lovade mig själv (och mina vänner med, för den delen) att jag inte skulle bli en sån där tjej som går helt upp i sig själv bara för att hon är kär. Jag fnös och sade att "det borde väl inte vara så svårt, det handlar bara om prioritering". För det är något jag fullt och innerligt tror. Att allt handlar om priortering, för vill man verkligen så går det mesta att lösa. Det gör jag fortfarande, men nu förstår jag på riktigt varför mina vänner valt att hoppa tjejkvällen för att hänga med pojkvännen. Jag fått inse den hårda sanningen och jag känner mig som en liten hycklare. 

För hur mycket jag än skulle vilja att det inte var sant, så vill jag just nu välja min pojkvän framför mina vänner i vissa lägen. Bara att erkänna det för mig själv var lite jobbigt, för jag har ju för fan lovat. Nåväl, det kommer nog en tid då det hela lugnar ner sig en aning, men just nu vill jag inte ha det på något annat sätt. Jag önskar bara att det fanns ett sätt att få känna såhär utan att behöva få skuldkänslor.

Dock tror jag att det bästa är att vara ärlig. Att inte försöka hitta på dåliga ursäkter, för de går alltid att genomskåda. Jag vill verkligen inte stå och ljuga för att jag inte vågar säga sanningen. Så har jag aldrig fungerat.

Sedan är det visserligen en ganska stor skillnad på vad man vill göra i jämförelse med vad man faktiskt väljer att göra. Inte för att det hjälper det minsta. Jag är expert på att lägga snubbelben för mig själv. Så nästa gång ska jag akta mig för att uttala mig om sådant jag egentligen inte har en aning om hur det fungerar. Säger fröken" ska-lägga-sig-i-överallt". Vem försöker jag lura?