Det regnade snöslask som satan i Mjölby

Efter 6 timmar på tåg runtfarandes genom Sverige har jag slutligen landat på hemmaplan. Jag blev nästan tårögd när vi åkte hem ifrån stationen och jag såg ABB-klockan, det fula Wing-Wa huset och Lillkyrkan innan vi svängde upp på uppfarten till huset. Home sweet home, det finns inget uttryck som passar bättre, trots att det är en av världens värsta och mest förutsägbara klyschor. Förlåt till alla ni unika, självständiga människor som kan tänka själva. Jag ser upp till er, så jag ska försöka bättra mig.

Nu ska jag iväg och träffa mina älsklingstjejor som jag har saknat så mycket. Det känns som att senast vi träffades var för hundratals år sedan på tiden då allt var grått och trist. Jag är på så sanlsöst gott humör att jag skulle kunna dansa runt som en tok tills någon säger åt mig att sluta. Istället ska jag sätta mig i bilen och tokköra (försiktigt) upp och hämta miss Kharchi.

Se upp för SAHara 315, lycklig tjej bakom ratten. Nu drar vi!

Härmed är mina praktikveckor officiellt över. Hoppas det har varit underhållande att följa mitt äventyr nere i de södra regionerna av vårt avlånga land. Ett stort tack till alla medverkande, hoppas vi ses igen.

Puss, kram och klart slut.

Det är förjävligt tråkigt men ändå så skönt att jag ska sätta mig på tåget upp till Dalarna imorgon.

Jag har blivit så van vid alla söta smålänningar och deras puttenuttiga dialekt. Efter två veckor har småländskan så smått letat sig in i mitt sjungande dalmål (ingen jag träffat här nere har varit sen att glatt påpeka mitt dalmål) för jag har märkt att några små kansche (kanske på riktig svenska...) sluppit ur min mun när jag minst anat det. Inte för att jag är så tokkär i mitt dalmål, men jag känner mig lite som någon som försöker lite för mycket när det låter som om jag vill smälta in. Det finns inget mer irriterande än folk som försöker för mycket, så jag gör mitt bästa för försöka i rimliga mängder. Så jag kör på dalmål, utan en massa töntiga inslag. Vad spelar det för jävla roll egentligen? Man blir ändå bara att låta som en idiot då ens hemdialekt lyser igenom så tydligt - hur mycket man än försöker dölja den.

Min sista dag på Konsthallen var seg och ganska mysig då jag fick massor med tid att sitta och snacka med Clara. Jag insåg att jag nog kommer sakna alla de härliga konsttyperna där när jag åker hem, jag har trots allt jobbat med dem i nio dagar. Det är ett härligt litet gäng och de välkomnade mig med öppna armar.

Trots att jag bara varit här i två veckor har jag svårt att föreställa mig hur allt kommer att vara när jag kommer hem. Verkligheten ändras så snabbt, det tar bara någon dag att vänja sig vid ett nytt liv. För jag har trots levt någon annans liv här nere, det är åtminstone så det känns. Alla de rutiner och självklara saker som gör min vardag till min vardag försvann så fort jag satte mig på tåget. Inga lektioner i skolan, inga sång- eller flöjtlektioner, ingen orkester, inget slötittande på TV:n, inga fikastunder eller myskvällar med vännerna, inga vardagskvällsmiddagar med familjen...

Det ska nog bli rätt skönt att komma hem i alla fall.

Vet ni hur det är när man kan sitta inne och bli helt stekt av solen som lyser genom fönsterrutan, och sedan ändå bli djupfryst så fort man sticker näsan utanför ytterdörren? Det vet jag, och det är inte mysigt. Det är som att väderguden bestämt sig för att vara jävlig bara för att han kan. Det ska liksom inte få finnas något mellanting.

Clara på Konsthallen bjöd på sin egenkomponerade kladdkaka deluxe idag. Det var så fyndigt, hon hade helt enkelt bara gröpt ur två passionsfrukter och smetat ut på kladdkakan. Lite vaniljglass på det och jag var i himmelriket.

Jag och Linnea (ja, min kusin heter Linnea. Det blev så himla drygt att skriva min kusin hela tiden...) åkte upp till Grand Samarkand idag efter praktiken och shoppade lite. Hur hippt och fränt Grand Samarkand än låter så är det bara ett simpelt, visserligen nybyggt, köpcenter. Dock har det inte en chans mot Kupolen. Fast i och för sig har de Rut med fl.

Ett tips till er på Rut m fl: öppna en butik i Kupolen!

Jag köpte ett par snortajta jeansleggins (Linnea försökte till och med få mig att prova en ännu mindre storlek, trots att jag försökte förklara att det vore fysiskt omöjligt då min rumpa inte alls gillar storlek 32) som förhoppningsvis ska hålla sig från att töjas åtminstone ett tag, en snofsig tröja i spets och en liten present åt Amanda.

Sedan käkade vi pasta och tittade på Grey's.

Hejsan hoppsan alla fina.

Vet ni vad, idag fick jag faktiskt köra bil till praktiken. Min moster tyckte så synd om mig för att jag skulle få behöva cykla i kylan (det är frost på marken...), så jag fick låna den ena bilen. Den går under namnet Lilla Blå, och man får leta länge efter en sötare bil. Dock var jag då inte helt van att köra den, så på hemvägen fick jag tre motorstopp i diverse korsningar och trodde vid ett kritiskt tillfälle att bilen inte skulle vilja starta igen. Men allt gick bra till slut, jag är trots allt drottningen av "is i magen"...

På Konsthallen var det påsklabb idag. De har nästan som pysselstunder för barn på loven som kallas konstlabbar. Nu såhär på påsklovet (här nere har de lov en vecka innan oss uppe i Dalarna...) var det dags för påsklabb. Jag måste erkänna att jag faktiskt inte kan ha varit till så mycket hjälp som mina handledare påstod att jag varit i slutet av dagen - jag hade då mest suttit och pysslat hela dagen... Men vem kan egentligen stå emot när så stora mängder gratis pysselmaterial är framdukade? Inte jag i alla fall.

Jag gjorde klart väggen idag också. Mina naglar är helt söndertrasade och skulle nog bra av en rejäl makeover. Men nu är det i alla fall färdigt. Äntligen.

Barnens pyssel

Mitt pyssel. Ha i åtanke att jag då är sisådär 12 äldre och erfaren pysslare... Heh.

Smakprov av "väggen-från-hell".

Här sitter jag, nyduschad och med dödligt ont i ryggen efter en väääldigt kort springtur. Den kändes inte så kort först, men när min kusin utbrast: "har du redan sprungit?" när jag kom tillbaka insåg jag att jag nog inte sprungit så långt som jag trott. Suck.

Min rygg dampar just nu lite mer än vanligt, tror att nån kota har hamnat snett eller något, för det har värkt ända sedan jag vaknade igår morse. Jag börjar fundera på om jag gjort akrobatiska övningar i sömnen eller något...

Vad har hänt på praktiken idag då? Jo, jag har faktiskt jobbat med praktikuppgiften, och jag lyckades till och med få klart den jäkeln! Jag är lite smått överlycklig att jag kan stryka den första uppgiften från min "skolarbete-till-förbannelse"-lista. Jag har typ påbörjat alla uppgifter, men jag orkar aldrig göra klart någonting. Ganska värdelöst. Jag får genast ta och skärpa till mig.

Men när jag suttit hela förmiddagen med skolarbete tyckte jag att det var dags att göra lite nytta på Konsthallen också. Så jag anmälde mig frivilligt till att pilla bort de små bokstäverna på väggen där konstnärernas namn står. Alla de trettiofyra konstnärernas namn plus namnen på de närmare trettio företagen som sponsrade utställningen. Det var nog ett av de dummaste initiativ jag någonsin tagit. Att smälla upp texten går hur snabbt som helst, men när man ska ta ned den måste man ta en bokstav i taget. Jag satt från klockan två till klockan fem och var fortfarande inte klar med den förbannade väggen när min kusin kom och hämtade mig.

Det var skrivet i Arial.

Puss och kram

Godmorgon (?) på er söta bloggläsare. Jag har varit i Växjö i en hel vecka nu och samtidigt som jag saknar min familj och mina vänner känns det sorgligt att det bara är fem dagar kvar tills jag måste åka hem. Det har verkligen varit så jäkla skoj, som en annan del av verkligheten på något vis.Trots att jag har ganska kul på praktiken så är det allt runt omkring som har gjort den här vistelsen mer än värdig. Jag tror det blir så när man kommer bort, att man kan vara någon annan för en stund, eftersom man blir anonym på ett helt annat sätt än när man är hemma. Så även fast Konsthallen inte var mitt förstahandsval när det kommer till praktikplats så ångrar jag inte över huvud taget att jag åkte ned hit. Inte det minsta.

Idag ska vi åka till IKEA. Kanske inte det som stod högst upp på min "to-do-list" när jag åkte hit, men kusinen ska kolla på porslin och jag måste prova ut en skrivbordsstol, (eftersom min förra stol gav upp efter en lång och trogen tjänst för några veckor sedan) så det kan nog bli mysigt.

Det som är kul med att praktisera på Konsthallen är att man får se processen bakom utplaceringen av konstverk som man kan se runtom i städer. Det är inget jag har tänkt så mycket på tidigare, men det är så mycket man måste ha i åtanke i valet av konstverk och dess placering. På bilden ser ni de nyaste konstverken i Växjö - det är några blixtar som står i en park som sattes upp i torsdags. Fina?

Heh. Jag är trött.

Godnatt!

Idag har jag mest suttit och glott in i väggen, alternativt spelat Fruit Ninja på mobilen. Såå produktivt.

Sen kom Annie från Big Brother (inte för att jag har en aning om vem hon är eller hur hon ser ut - en av de andra praktikanterna förklarade det för mig) in på galleriet för att lämna lite planscher. Det gick så snabbt att jag inte ens hann bli starstruck, men hur patetiskt det än må låta tycker jag det var aningens häftigt att hon kom in där.

Förstår ni då hur tråkigt jag hade det då?

Sedan på eftermiddagen var det vernissage, och då kom det hela igång lite. Under tiden då de 412 (!) besökarna vandrade omkring och kikade på konstverk satt jag vid elementet bakom receptionsdisken tillsammans med den andra praktikanten, åt chips och lyssnade på jazzbandet som var där och spelade.

Det är inte helt fel att praktisera på en konsthall må jag säga.