Idag känner jag mig produktiv, förstår ni. Problemet är bara att jag måste använda all min energi till att hålla mig produktiv, så jag orkar ändå inte utföra något. Förutom detta svamliga inlägg då.

Värst är det med naturkunskapsuppgiften, som jag för tillfället hatar. Jag vill bränna upp boken. Precis som jag gjorde med filten av (kan det vara polyester?) alldeles nyligen. Det är så svinigt kallt här i huset att man måste stå vid brasan hela tiden för att inte frysa till is. Uppå det går jag runt invirad i en filt. Kombinationen innebär skön värme, men står man för nära glaset fräser det till och börjar lukta bränd plast. Jag vet. Gör inte det. Nu var det visserligen bara ett litet hörn av filten som smälte och inte hela jag, men man vet aldrig med syntet. Nästa gång kanske det säger swosschhh och sedan är jag också borta.

Jag skulle verkligen vilja kunna transferera mig. Tänk vad härligt om jag bara kunde koncentrera mig hårt, vifta med trollstaven, känna den där sugande känslan av att bli tryckt genom en trädgårdssslang (J.K Rowlings ord, inte mina) och sedan vips stå i Jonatans lägenhet. Slippa svindyra sextimmars tågresor och tre veckors uppehåll...

Jag tror jag ska bli en häxa. Bränna upp naturkunskapsboken och vara hos mitt hjärta. Japp, så får det bli.

Jag inser inte hur mycket jag saknar mina fellow classmates tills jag träffar dem.

Som ni kanske märkt är min inställning till skolstarten inte den mest muntra, och inte blev den bättre när jag pallrade mig upp klockan halv sju för att gå till skolan och ha psykologi. Problemet var liksom att läraren inte dök upp. Fett najs. Så jag gnäller lite ljuv musik för Ellens öron och hon säger att hon bestämt sig för att försöka se den här sista terminen som något positivt och inte gnälla så mycket. Allt jobbigt vi kommer göra blir ju för sista gången och det smartaste vore egentligen att njuta av det liv vi känner till. Smart tjej det där. Jag ska nog ta efter.

Det ska jag verkligen.

Jullovet börjar närma sig sitt slut. Mitt sista jullov. Jag blir nästan lite gråtmild.

Så har jag gjort det bästa av det? Jag har spenderat större delen av det med Jonatan och några kvällar av det med mina vänner. Jag har simmat (jag trodde aldrig jag skulle kunna sakna en sport så mycket - att hoppa i bassängen var som att komma hem). Jag kan inte klaga.

Men nu börjar det hårda livet igen och jag har nog aldrig varit så opepp på skolan som jag är just nu. Jag skulle vilja ha lov i några månader till, lata mig, titta på massor av film, fixa och dona runt - och framför allt inte behöva tänka på plugg. Jag får ångest bara av att tänka på att vi har en uppgift i naturkunskap som jag skulle ha börjat på. Egentligen hatar jag när lärare ger oss arbeten över lov. Även fast vi har en vecka efter lovet på oss att jobba med den innan den ska in så ligger den ändå där och stressar mig. Usch. Inte nog med det så har de andra lärarna redan börjat skicka ut planeringar och uppgifter. Herregud, lugna ner er för helskotta. Av någon anledning så har skolan flutit på så bra i fem terminer, men den här sista känns bara jobbig. Ja, jag vet att den kommer gå fort. Jag försöker bara intala mig själv det. En termin. Fast när den är slut måste jag ha tagit reda på vad jag vill göra med mitt liv. Det var ju det också..

Hallå där, kära bloggläsare!

Jag lovade att jag skulle börja blogga igen efter nyår. Så nu gör jag det. Med nya krafter och allt det där. Jag lovar att jag inte ska göra er (fortfarande trogna följeslagare) besvikna. Det må låta som en klyscha, men detta år kommer bjuda på så fantastiskt många händelser att jag nästan blir lite rädd bara av att tänka på det.

Så hur började mitt nya år? Med spöregn, lite osmakande champagne och ett bråk. Plus att vi inte får glömma Will Smith. Nyårsafton har på något sätt alltid varit viktig för mig, jag tycker att det är viktigt hur man spenderar de sista minuterna på det gamla året och de första in på det nya. Det känns som att det kommer finnas med en under hela året, lite skrockaktigt sådär. Så därför är jag inte hundra nöjd med mitt tolvslag. Dock kan det tilläggas att stämningen i alla fall hann förbättras avsevärt innan det var dags att stänga igen ögonen.

Mest saknar jag snön. Här finns ingen alls. Jag befinner mig alltså på betydligt sydligare breddgrader (haha, det låter som jag är på solsemester i Australien) och firade inte nyår hemma i snöiga Dalarna. Jag trivs här i nere i Västergötland, men det ser mer ut som mars än januari. Gräsmattorna är till och med gröna. Som att de inte orkade gå igenom hela omställningen från grön till gul till brun och sedan hela vägen tillbaka i takt med att värmen kommer tillbaka. Det är bara fel. Jonatan brukar säga att jag är en norrlänning, och trots att jag vanligtvis brukar protestera högljutt ("Dalarna är inte Norrland!") så får jag faktiskt ta och ge med mig på den här punkten. På vintern ska det vara vitt. Punkt.

Tror jag ska ta och fila fötterna lite. Typ för att jag kan och så. Undrar om Jonatan uppskattar att jag filar av döda fotceller i hans lägenhet. Fast jag har ju faktiskt städat igenom den  idag. Ordentligt. För att jag är en så bra flickvän, menar jag. Så jag får nog fila fötterna.

En sammanfattning av året dyker snart upp, håll utkik!

Det är den hårda sanningen. Eller så överdriver jag igen. Det är jag kung på.

I alla fall, jag lovade mig själv (och mina vänner med, för den delen) att jag inte skulle bli en sån där tjej som går helt upp i sig själv bara för att hon är kär. Jag fnös och sade att "det borde väl inte vara så svårt, det handlar bara om prioritering". För det är något jag fullt och innerligt tror. Att allt handlar om priortering, för vill man verkligen så går det mesta att lösa. Det gör jag fortfarande, men nu förstår jag på riktigt varför mina vänner valt att hoppa tjejkvällen för att hänga med pojkvännen. Jag fått inse den hårda sanningen och jag känner mig som en liten hycklare. 

För hur mycket jag än skulle vilja att det inte var sant, så vill jag just nu välja min pojkvän framför mina vänner i vissa lägen. Bara att erkänna det för mig själv var lite jobbigt, för jag har ju för fan lovat. Nåväl, det kommer nog en tid då det hela lugnar ner sig en aning, men just nu vill jag inte ha det på något annat sätt. Jag önskar bara att det fanns ett sätt att få känna såhär utan att behöva få skuldkänslor.

Dock tror jag att det bästa är att vara ärlig. Att inte försöka hitta på dåliga ursäkter, för de går alltid att genomskåda. Jag vill verkligen inte stå och ljuga för att jag inte vågar säga sanningen. Så har jag aldrig fungerat.

Sedan är det visserligen en ganska stor skillnad på vad man vill göra i jämförelse med vad man faktiskt väljer att göra. Inte för att det hjälper det minsta. Jag är expert på att lägga snubbelben för mig själv. Så nästa gång ska jag akta mig för att uttala mig om sådant jag egentligen inte har en aning om hur det fungerar. Säger fröken" ska-lägga-sig-i-överallt". Vem försöker jag lura?

Jag får lite dåligt samvete när jag inte kan förse er med bildrika inlägg. Proceduren är helt enkelt för omständig för att jag ska orka nu när jag inte har min egen dator. Hoppas ni kan förlåta mig.

Just nu har systers skoldator. Vars mellanslagstangent gnisslar varje gång man trycker ned den. Kan *gnissel* ni *gnissel* tänka *gnissel* er *gnissel* hur *gnissel* fruktansvärt *gnissel* frusterande *gnissel* det *gnissel* är *gnissel* !!!

Så därför blir detta ett kort och tråkigt inlägg. Dessutom har jag lite svårt att koncentrera mig just nu. Jag springer runt hela huset och är allmänt virrig. Antar att det blir så när man väntar finbesök.

Men nu så. Nu känns det underbart igen. Fast nej.

Vad har ni för er en onsdagskväll som denna? Jag sitter faktiskt och pluggar. Engelska den här gången. Men tyvärr känns det inge bättre än när jag lämnade lektionen vid två idag. Vi ska skriva ett formellt brev imorgon, och för att ta mig levande genom denna utmaning skulle jag behöva lära mig ordboken utantill. Jag ha först nu insett på allvar hur mycket mitt ordförråd suger. Det var nästan skrattretande när vi vid ett tillfälle fick ut ett papper med lite uppvärmning. Jo, uppvärmnng alltså. Dessa ord skulle sättas in i små roliga one word gaps i formella meningar:

Anticipate, comprehend, elapse, faclitate, perceive, purchase, require, terminate, undertake

Jag fick lite panik och hjärnan låste sig helt. Hur många av dessa ord har jag använt i under mitt artonåriga liv? That would be... two? Dock agerade de andra som ett gäng coola filbunkar, vilket gjorde mig mycket bekymrad. Eller så var det bara jag som inbillade mig. Eller inte. Jag har alltid varit bra på engelska, så därför känns detta som ett slag i magen. Förhoppningsvis når jag snart punkten där jag slutar bry mig. Då slipper jag i alla fall gå runt och ha ångest för att jag numera är dålig, i bästa fall medelmåtta, på engelska.

Här sitter jag och försöker att inte vara avundsjuk på den nya expansionen till World of Warcraft. Det går sådär. Så istället kan jag kanske berätta lite om dagens guldklimpar?

Estetisk verksamhet. Så jäkla kul det var. Det gick framåt och jag behövde inte sitta och spela ackorden till Another Day in Paradise femtioelvatusen gånger medan resten av klassen stod i ett hörn och mumlade fram texten för att det var för omöjligt att sjunga i den jobbiga tonarten. Jag lider med dem. Ensemble ska det va'!

Vad mer? Jo jag och Ellinor hade en klockren spelning idag. Nåväl, klockren fram tills dess att mitt mikrofonstativ bestämde sig för att börja jävlas. Har du någonsin känt paniken som uppstår när du inser att mikrofonen glider längre och längre ner, så att du tillslut måste stå alldeles kutryggig och böja dig över mikrofonen för att publiken ska höra din sång över huvud taget? Hah, det är kul... Eftersom jag spelade gitarr kunde jag inte rätta till stativet själv, så jag försökte skicka telepatiska meddelanden till Ellinor som stod och sjöng för fullt bredvid mig. Det gick mindre bra, så i ett desperat ögonblick fick jag helt enkelt använda hakan för att buffa upp mikrofonen. Det måste sett så sjukt jävla roligt ut, men vad gör man inte för konsten? Nämnde jag att jag under allt detta faktiskt fortsatte kompa felfritt? Jag är stolt. Dock började både jag och Ellinor asgarva precis innan vi skulle ta de sista tonerna, för då gav mitt stativ helt med sig och mikrofonen sjönk ned i knähöjd. Även publiken skrattade gott. Det blev en lyckad spelning, helt enkelt.

Sedan var det dags för tidningsmöte, och jag blev ytterligare lite varm i hjärtat när Henrik sa att han tyckte mitt reportage var bra och att jag hade ett bra språk. Yes! Eftersom det var det första reportaget jag lagt upp och skrivit helt själv kändes det mer än bra, och efter att ha fått lite tips känns det som att jag inte behöver vara toknervös nästa gång jag ska skicka in ett reportage. Vadå osäker liksom? Host.

Åh, jag fick just ett meddelande från andra sidan. I dessa dagar är de ytterst sällsynta, så jag roffar åt mig den tid jag får. Jaja, jag har visserligen blivit lovad en redig kompensation för den här dagarna av frustration, men...Vänta, mm, just det, det har jag ju. Så jag ska sluta gnälla.