Den lilla gestalten på scenen, intill den stora svanen, är Ewert Ljusberg - Jämtlands president.

Denna mysiga tisdagskväll ute i Saxdalen bjöd på både nervositet och skratt. Min röst var hes som satan, men vi lyckades ta oss igenom sex låtar utan bua-rop. Som belöning fick vi bästa platserna (ja, det var längst bak, men vi såg faktiskt jättebra) till huvudnumret. Kan det inte vara Dan Andersson-vecka varje vecka?

Hela värlen har OS-feber. Och jag? Jag tittar på That 70's show, hipp som jag är.

Men jag satt i bilen till och från Borlänge (förnyat pass, gott folk) med min pappa (som alltid är sportintresserad) och min syster (som så uppenbart fått OS-feber, hon är för tusan aldrig intresserad annars) hade jag inget annat val än att lydigt lyssna på OS-sändningar på radion.

Första veckan av OS ska tydligen vara simningsveckan (så det som kan vara värt av att se på OS är alltså första veckan, kan vara bra att veta). Jag tycker inte det är intressant förrän jag verkligen tar mig tid att engagera mig, men när jag gör det blir jag alldeles pirrig. Som när simmarna gör sin första vändning och kommentatorerna ständigt kommenterar deras teknik och tid, för jag bara vet att de inte har en blekaste aning om vad som händer ovanför ytan. Allt de hör är små sekunder av dämpat jubel och korta glimtar av speakerns röst när de lyfter huvudet för att andas. Resten av tiden är pulsen som dånar i öronen det enda de hör. Hundradelarna som vi ser rusa fram på de digitala tidtagningsuren är de helt omedvetna om.

I simning är varje hundradel avgörande, det vet varje mindre insatt person. Så därför tyckte i alla fall jag att det var skönt att vara insluten och omgiven av vatten, lyckligt ovetande om tider och vilken placering man verkligen hade tills allt var över. Det är först när man slagit handflatorna i kanten, fått upp huvudet ovanför ytan och slitit av sig simglasögonen (mina var alltid fyllda med vatten, skicklig som jag var) och kastat en blick på tidtavlan som man visste om det var tårar av glädje eller av sorg som skulle fällas. Oavsett om det gäller ett OS-guld (antagligen Therese Alshammars förhoppning) eller bara ett nytt personligt rekord (vilket ofta var min förhoppning) betyder de där hundradelarna allt.

Jag blir känslosam när jag tänker på det vackra med simning. Det kommer alltid att vara min sport, trots att jag var för klen för att orka fortsätta.

Upp och ner och hit och dit.

Jag hade en underbart rolig fredagskväll med the girls, sedan en helvetesnatt och ganska urken lördagsmorgon på det. Lördag kväll var så satans rolig (Dan Andersson spelning ute i Abborrbergsskogen) att jag glömde bort mitt illamående för en stund, för allt jag kände var glöd. Sedan spenderade jag denna ljuvliga söndag (sol, sol, sol, vet ni) söndag med att rensa rabatter och titta på That 70's Show. Jag vet inte vad det är med vissa sitcoms, de är bara för mysiga.

These guys har hållit mig sällskap idag. Den här serien gör mig så nostalgisk. Jag blir att tänka tillbaka på alla eftermiddagar efter skolan då jag småsprang hem för att slå på fyran och bänka mig framför en halvtimme av 70-tals-skoj. Vad lättroad jag har som trettonåring.  

Till och med jag har mina gränser.

Jag blir så ledsen, trött och arg när människor beter sig. Det är en del av livets hårda och hitan och ditan, men jag blir fortfarande lika arg när det händer. Jag vet att de är deras förlust, men att ständigt bli underskattad och tillbakahållen gör mig tokig. Jag är mycket bättre än vad de ger mig credit för, ska man tänka. Den enda som behöver gilla mig är jag, ska man tänka. Finns det någon människa där ute som faktiskt tror att det är sant? Du förtjänar i så fall ett hederspris värt namnet, för jag vete fan hur du bär dig åt.

Jag är arg och ledsen. Jag känner mig så jävla billig. Jag har inte lust att vara en reklampelare, men det är vad som förväntas av mig. Att utnyttja min talang går visst hur bra som helst, så länge jag inte vinner på det. Att glida på mitt lilla uns av framgång går visst hur bra som helst, så länge det framgår att den inte har någonting med mig att göra. Men hjälper jag inte till kan jag inte förvänta mig annat än låga tankar och knivar i ryggen. Jag har min heder och mitt samvete, och att få dessa ifrågasatta gör mig bara förbannad. Om jag måste välja mellan deras och min egen värdighet måste jag tyvärr välja min, hur själviskt det än må vara.

Sedan blir jag ledsen när folk inte kan vara ärliga. Lindar in småsaker och vägrar spotta ut sanningen. I sådana lägen önskar jag att jag kunde läsa tankar. Speciellt när jag går långväga och säger hela sanningen (ja, jag är osäker och behöver lite hjälp ibland bara, snälla hata mig inte) för att bli kvitt förvirringen. Jag kan bara göra så mycket, så hjälp mig på traven eller lägg ner helt och hållet. Just nu skiter jag i vilket.

Jag förtjänar så mycket bättre, you're damn right I do.

Det var 26 grader i skuggan idag. Välkommen, sommarvärme, vad säger du om att stanna några dagar till?

Som den lilla idiot jag är fick jag såklart den brillianta idén att jag skulle ut och springa idag. Så med några liter vatten i kroppen (jag gillar att överdriva), mobilen på armen och finskorna hårt snörade på fötterna begav jag mig ut i skogen. Det gick faktiskt ovanligt bra, trots värmen, och bortser man från det faktum att jag haltade i mål på grund av min dumma höft, ger jag mig själv mer än godkänt. Jag har inte heller känt av några symptom av vätskebrist (lilla miss fröken är annars extremt känslig när det gäller brist på vätska, förstår ni), så det är ingen fara på taket.

Som belöning tänker jag gå stoppa i mig några grillade quornfiléer och lite nypotatis. Vi synes och höres!

Jag fick några dagar värdiga att kallas sommardagar innan regnet slog till igen. Suck.

Men om allt går som jag vill kanske jag kommer iväg till Stockholm på torsdag. Det är inte helt fel. Inte fel alls. Om jag får med mig Becca, vill säga.

Annars drar ju Dan Andersson-veckan igång här uppe i Finnmarken - årets höjdpunkt för mig och Ellinor, rent musikmässigt. Jag kan ännu inte kalla mig entusiast i samma utsträckning som min kära väninna, men det är kul när det händer något här uppe. Sen är det bara en extra bonus att jag får vara en del av det. I år var vi förband åt Östen med resten, i år blir det Evert Ljusberg. Ytterst spännande, så kom till Saxdalen på tisdag, gott folk!

Det är både hysteriskt kittlande och mördande tråkigt att tänka på framtiden. Om en månad (mindre än en månad som Becca så smidigt flikade in) återvänder vi till skolan igen. För vårt sista år. Herregud. När jag varit ute och gått lite (ja, jag gör några patetiska försök att motionera några gånger varje århundrade) har jag gått förbi skolan, bara för att känna stämningen. Vid den här tidpunkten nästa år har jag förhoppningsvis kommit till ro med att jag aldrig ska återvända dit igen. Tyvärr är det en rätt skrämmande tanke.

Så det är därför jag har lite panik över att jag inte tar vara på mitt lov. Det är som om jag bara sitter (jag tänker faktiskt vara så fräck att flika in med att det mestadels är vädrets fel) och väntar på att skolan ska börja igen. Vilken sorglig människa jag är.

Nej, nu ska jag iväg och träffa Ellinor. Vi har trots allt årets viktigaste spelningar nästa vecka, och jag har hört någonstans att övning ger färdighet. Puss.

 
Lyssna på de här. The Scene Aesthetic's bästa just nu: Ships och Grace Looks Back (Where You Need to Be)

Sol i lilla Ludervika, alla mina fina vänner och min mysiga släkt har officiellt gjort min helg. Lite shopping på det och - behöver jag säga att jag är lycklig?

Jag skulle kunna ägna ett helt inlägg till att gnälla om vädret.

Men då jag befarar att det kan bli skapligt tröttsamt och långtråkigt ska jag försöka bespara er det. Men jävla väder alltså, det förstör mitt sista sommarlov, god damn it!

Jag hade en liten diskussion med min far om sommarlov igår. Jag sade att jag tycker det är så sanlöst tråkigt att jag måste spendera mitt livs sista sommarlov inomhus för att det aldrig kan sluta regna. Han tyckte att jag skulle sluta gnälla och göra det bästa av det, för på hans tid var det minsann mycket håradre att leva. Jag blir alltid lika matt när mina föräldrar drar igång sina du-ska-veta-hur-bra-du-har-det-historier (det är ni som har skämt bort mig, så lägg ner, ungefär). Tro mig, jag försöker hitta på grejer (jaja, nästan i alla fall). Igår tyckte Lisa att vi skulle köpa glass och sätta oss vid piren och snacka käkarna ur led, men det började ösregna, så vi fick sätta oss på ett café istället. Inte fel det heller, men sitta inne på ett café och dricka te gör jag ju hela året! Därför är jag deppig. Det har regnat varenda dag sedan jag började jobba (vilket var för fyra veckor sedan, dadam dadam). Blä.

Nu känns det lite bättre. Solen tittar fram, säkert bara för att retas, för snart kommer det börja regna igen. Försök inte ens gömma er, små regnmoln, jag ser er allt. We all see you.