Jag lyssnar på munter sommarmusik, internetshoppar skor (sommarjobbslön, någon?) och saknar mina musikanter.

Det är så spännande mitt sommarlov ser ut att bli. Det kommer säkert inte sluta regna heller, så jag har faktiskt gett upp. Min kära co-leader på jobbet, Lisa, hade ett mantra. "Snart kommer värmeböljan". Jag börjar starkt tvivla på att den där jäkla värmeböljan någonsin kommer komma. Jaja, man får väl vara glad över att man åtminstone har lite året-runt-färg så att man kan visa sina ben utan att blända folk. Hade jag varit en blekfis hade jag satt igång med soldanser för länge sedan. Men jag kan inte förneka att jag saknar solen. Allt det här regnet gör mig deprimerad.

Nej, nu får jag tamejtusan sluta gnälla. Jag ska trots allt träffa mina fina vänner idag. Jag ska bara duscha först. Snart. Jag ska bara kolla på lite mer skor först.

Idag var det officiellt den sista dagen med sommarmusikanterna för  i år.

Jäklar, vad jag kommer sakna dessa små missfoster. Jag har verkligen haft så sanslöst skoj med det här gänget att det knappast kännts som om jag jobbat över huvud taget. I kroppen och kanske lite i rösten också (och i huvudet, vem försöker jag lura?) har tröttheten letat sig in lite nu på slutet, men jag hade lätt kunna köra en vecka till. Musik och härliga människor är verkligen en vinnande kombination, gott folk. Den tål att tänkas på. Dock ser det ut som om vi kanske kan bli bokade att spela tillsammans senare i sommar, så jag får helt enkelt se fram emot det när jag sitter på min ända och har tråkigt imorgon eftermiddag. Jag behöver inte vara synsk för att veta att det kommer att hända. Suck. Mest för att jag vet att jag behöver en seg dag imorgon.

Vi kör på det.

Hej, kära bloggläsare.

Jag ska gå och lägga mig nu, trots att jag helst skulle varit uppe till halv två. Jag har världens roligaste jobb och de roligaste arbetskamraterna man kan tänka sig, ändå är jag så trött. Jag bor numera på gågatan (vilken Ellen kan intyga) och blir filmad av äckliga fullgubbar. Jag sjunger även i danska turisters mobiltelefoner "du-som-sjunger-så-fint-kan-inte-du-sjunga-nåt-romantiskt-för-min-tjej-där-hemma?". Jag sitter med näsan i en solotidning medan resten av världen festar denna fredagskväll. Jag känner mig konstig och fruktansvärt busig. Jag bara väntar och väntar. Jag känner inte igen mig själv, det är nästan så man får skämmas. Jag tänker avsluta detta konstiga inlägg innan jag avslöjar för mycket och skrämmer iväg er.

På återseende. Yours truly.

P.S Den här låten är fin Joshua Radin - I'd rather be with you D.S

Den här dagen blev då inte riktigt som jag tänkt mig. Så jag åkte till Kupolen med mor och systra mi.

Det fick bli en klänning i tapetblommigt. Mycket charmigt.

Där kan man dränka alla sina sorger i shopping och dra på sig nya, pengabaserade, problem istället. Men jag kände inte för att bli ännu mer nedstämd, så jag snålade som bara jag kan göra och köpte en grej, trots att jag ville ha fem. Så min garderob är skapligt besviken på mig, men plånboken är glad. Varför kan inte alla vara nöjda samtidigt? Nåväl, det lär väl komma (med all säkerhet, kan jag lova) ett tillfälle snart då jag får en anledning att bränna pengar.

Här sitter jag på min ända och pustar ut efter en helkväll/natt med massa skoj.

Efter en middag (kinesisk, givetvis, vad annars?) inne i centrum av lilla LA klämde vi ihop oss sex tjejer i farmors minibil och åkte hem till mig. Invardera källaren, någon? Det var var trångt, det var hystersikt, det var skitskoj. I bilen alltså. I källaren var det också rätt trångt, men det var det nog ingen som tänkte på. Det känns så overkligt att vi är alla igen. Och vad som gör mig ännu lyckligare är att inte ens ett år, i då ena halvan av gänget vart i USA/bytt klass, inte tärt speciellt mycket på vår vänskap. Det är fränt, mina vänner. Så jäkla fränt.

Vi saknade Madde och Ellen under natten, men resten stannade och sussade sött till klockan tolv imorse (!). Lite frukost på det, så var vi fit for fight. Ibland älskar jag verkligen att ha fullt upp.

Tack Linda, nu kommer jag ha Byggare Bob-låten på huvudet resten av dagen. Tack som fan.

Så fort Tuva lägger upp bilderna snor jag dem och lägger upp så ni får se vilket fantastiskt liv jag lever ibland. Eller i alla fall vilka snygga vänner jag har. Puss.

Ursäkta den grova svordomen i rubriken, men jag vet inte hur jag ska beskriva känslan av att träffa Linda och Tuva igen efter ett år med några andra ord.

Jag var fräck nog att sno den här bilden från Tuva, men den var så härlig att jag inte kunde låta bli. Eftersom jag jobbade hann jag bara vara med på slutet av den lilla fikadejten hos Ellen (dock hann jag äta min beskärda del av Ellens gudomliga kladdkaka) och tiden gick verkligen alldeles för fort. Men vi ska ses på söndag igen, så jag ska försöka leva på den här glädjen tills dess.

Såhär innan klockan slår midnatt vill jag passa på att gratta min syster på födelsedagen!

Grattis bästa lillasyster på 16-årsdagen. Du vet att jag älskar dig. Puss.

Nämen ser man på, bloggplatsen har skaffat app!

Nu kommer jag kunna blogga från the road, som denna hektiska kvinna jag är these days. Happyface? Happyface. Jag får nästan (vadå nästan, det är ett faktum) dåligt samvete över att  jag dissar bloggisen så mycket nuförtiden. Det blir nog ändring på det så fort jag får sommarlov igen. Eller? Ja.