Idag har jag:

- Vaknat klockan 10:00

- Inte gått upp ur sängen klockan 10:00

- Istället degat i sängen/soffan till fyra (skandal, jag vet)

- Suttit och stirrat på mina tågbiljetter som ligger på skrivbordet (kan det snälla bli torsdag already!?!)

- Pluggat lite för lite för lite för lite

- Fyllt i en ledighetsansökan

- Sms:at ovanligt lite

- Ätit mammas saffransfisk med tomat

- Spelat in Awkward för att jag var tvungen att plugga

Nu ska jag:

- Pimpa mitt historieblock med lite piffiga ettiketter

- Läsa lite mer om förintelsen

- Åh, prata i telefon!

Vi hörs! För imorgon är en annan daaaaag..

Jag är husvakt åt morfar medans han är i Grekland, (där det för övrigt är 34 grader i luften och 28 grader i skuggan.. fan ta Sverige) och det är otroligt vad mycket minnen som finns i det huset. Det är något extra med mor- och farföräldrarnas hus, speciellt om de bott på samma ställe som man föddes. Jag vet inte hur många jular jag firat där ute eller hur många somrar vi spelat kubb och badminton med kusinerna vi bara såg några gånger om året. Så även fast saker och ting ändrats till det yttre kommer känslan alltid att finnas kvar.

Ibland kan jag känna mig lite nedslagen då jag inte ärvt morfars gröna fingrar. Men han litar i alla fall tillräckligt på mig för att låta mig sköta växterna när han är borta, så det är väl åtminstone ett steg på vägen. Hoppas de lever när han kommer tillbaka bara..

Även fast jag inte kan spela nå nämnvärt mycket piano ville mormor att jag skulle ha hennes kära instrument. Så jag lovade mig själv att jag skulle lära mig spela på riktigt. Hur långt har jag kommit? Heh.

Hoj i kojan, hur står det till med er en fredagskväll som denna?

Min själ mår i alla fall prima, through and through. Min kropp mår däremot inte lika bra. Mensvärk är alltid trevligt, men som om det inte var nog spelningen ikväll slet rejält på min stackars rygg och min vänstra handled (som för övrigt inte varit riktigt frisk sedan hösten 2008) så nu går jag på smärtstillande. Hah, vad seriöst det lät, låter det bättre om jag säger IPREN? I vilket fall som helst var spelningen asrolig, vilket var förvånande med tanke på att det faktiskt var en mingelspelning. De brukar vara rätt värdelösa, men denna var super. Jag fick köra en massa gamla godingar som jag annars bara sitter och spelar för nöjes skull på rummet.

Hoppas att min handled inte tog för mycket stryk bara. Jag kan knappt komma ihåg när jag spelade såhär mycket på en kväll, och det säger rätt mycket. Under de sista låtarna kände jag till och med varma, svidande ilningar längs handryggen och ut i armen. Inte trevligt.

Nu har jag hållit mig uppe med ren viljestyrka sedan jag kom hem, så nu tänker jag ge efter och kollapsa. Japp, klockan är elva och jag ska sova. Godnatt världen!

Jag hämtade ut mina nya skor igår och har gått omkring i/kikat på dem lite mest hela tiden då jag försöker bestämma mig för om jag gillar dem eller inte.

Men ikväll föll slutligen domen. Jag behåller dem! Även fast de får mina fötter att se skapligt längre ut. Jag får helt enkelt fejka att jag har en känsla för stil och därför kan bära upp dessa piffiga skor. Det ska nog funka fiiiint! Ni får en bild när ljuset är bra och motivationen inte ligger på golvet med alla dammråttor.

Vad har jag mer gjort idag? Bokat tågbiljetter, köpt väska (nu när jag upptäckt internetshopping kan jag känna att det går utför...) och ringt säkert sju samtal, varav ett handlade om en spelning som är spikad imorgon. Eftersom Ellinor är sjuk ska jag spela själv som det ser ut nu, och jag måste säga att en tre timmars mingelspelning själv känns liiite mastigt. Men då får jag ju chansen att pröva alla de där låtarna jag filar på hemma, plus att det var rätt fint betalt. Så att jag kan betala mina tågbiljetter. Och mina skor. Mmm, det blir nog bra.

Sen har jag också slutligen bestämt mig för att jag har oerhört svårt för min nya samhällslärare. Nu har han fått tre tillfällen på sig att imponera på mig, och jag har blivit lika frustrerad varje gång. Om vi klarar oss igenom hela terminen utan att jag slagit något hårt i huvudet på honom borde någon ge mig ett pris för enastående självbehärskning eller något. Behöver jag säga att jag inte vunnit många sådana priser under mina dagar? Nej, tänkte väl det.

Nu ska jag godtroget krama min mobil i någon timme i väntan på ett ytterst viktigt samtal.

Min foundation kändes bättre idag.

När fröken Drama Queen, aka mig, tar sig tid att faktiskt coola ner några hekto ter sig skadan ofta mindre än den gjorde från början. Ta incidenten med det dyra sminket som exempel.

Jag borde egentligen sova, men det kommer inte gå. Det spritter i hela mig. På grund av ett telefonssamtal. Skum känsla. Kan jag inte alltid få känna så här mycket? 

Veckan börjar bra.

Min foundation lever inte upp till mina förväntningar. Jag är ytterst besviken. Den täcker ingenting om man inte har på typ tre lager och huden blir kladdig och äcklig... Jag ska ge den en vecka för att se om jag vänjer mig, men detta stavas b-l-ä. Mina pe-he-hengar (läses som högljudda snyftningar)!

Som om jag inte spenderat nog mycket pengar den här helgen, klickade jag hem ett par skor igår! Jag kan dock tillägga att jag planerat det här köpet i lite drygt en månad och att det inte är högklackat. Jag är i desperat behov att ett par kängor då mina gamla ramlar sönder mer för varje dag som går. Jag lovar att man kan följa mina spår över hela stan i form av små skobitar som jag lämnat efter mig. Kontentan: jag känner mig inte det minsta skyldig! Så det så.

Bildkälla: brandos.se

Vad som helst är bättre än de trasor jag traskar omkring i nu, men jag tyckte dessa var lite extra söta också.

Eftersom det är Isas förtjänst att det här inlägget existerar, är det dedikerat till henne.

Det är söndad idag, och jag har gjort nada. Så intressant var det.

Igåååår däremot... var jag och systeryster till Kupolen (surprise, surprise) och shoppade lite. Jag pressade ut den sista droppen ur min foundationflaska på fredagsmorgonen, så jag fick motvilligt inse att det var dags att fylla på med nytt och fräscht i sminkväskan. Mina kära vänner Lisa och Isabel, som alltid varit lite (host) mer intresserade av sånt här "som ska göra ansiktet finare" än jag, har inspirerat mig såhär några år i efterhand. Så jag bestämde mig att nu jäklar ska jag köpa bra smink och inte IsaDoras nyaste (läs: billigaste) som jag alltid annars gör. Så jag travade in på Make Up Store med huvudet högt och frågade efter en bra foundation för fet hy. Poff, poff och sen var det klart: "Varsegod, här har du en foundation och ett puder som passar dig perfekt! Och det kostar bara *** kronor, det är som hittat!". Lättlurad som jag är kvävde jag min snåla sida som gallskrek i mitt huvud och köpte både pudret och foundationen. Och en puderborste. Slutsats: jag blev fattig. Ändå köpte jag en tröja och en klänning också. Living on the eeedge! HAHA, jag skrattade just högt..

Men satan vad pengarna kommer gå till resor den här hösten! Jag ska flänga runt lite över hela Sverige (och en tripp till London hade jag också tänkt klämma in) för att träffa en massa fina människor i mitt liv, som av någon dryg anlending bestämt sig för att sprida ut sig så mycket de bara kan. Isa, du ligger på delad första plats på listan över de jag vill träffa snart, jag saknar dig så mycket. Idag hade jag lust att knata hem till dig så vi kunde sitta och titta på Awkward, men sen kom jag på att det inte gick. FYYYY.

Så jag får helt enkelt ta och titta själv! Inte fullt lika skoj, för då har jag ingen jag kan mobba reklamer med.

Det känns som om jag gått och dragit på mig benhinneinflammation.

När jag berättade för mamma lade hon på den obligatoriska blicken som säger "jag-tycker-synd-om-dig-för-att-jag-är-din-mamma", men sen kunde hon inte hålla tillbaka en fnysning. En hånfull sådan, kan tilläggas. Jag kan inte säga att den var oförtjänt. Som ni kanske vet får man benhinneinflammation av att röra sig. Då jag är världens mest stillasittande person (ja, jag SKA ta tag i det snart...) är det alltså i stort sett omöjligt för mig att få benhinneinflammation. Enligt mamma. Den enda ansträngning jag utsatt mina ben för den här månaden var milen (host) jag gick på Irland, och då skulle jag väl känt av det för länge sen? Jaja, ONT gör det i alla fall, vad det än är.

Så vad har jag för mig annars då? Jo vi hade årets första lektion i Engelska C. Jag hatar att behöva säga det, men jag är orolig. Jag är redan nervös över det mvg jag måste försvara. Tänk om jag failar? Det vore en smärre katastrof. Såå kuuuul. Cambridge - usch och fy och blä. Inte blir det bättre när klassen består av hela 30+ andra från alla möjliga klasser. En muntlig redovisning och jag svimmar. Okej, det kanske var att ta i, men det är nog så illa att bli tomatröd i ansiktet och stamma. Mina nerver brukar kunna hålla sig i schack under muntliga redovisningar, men inför en sån monsterklass...

Min lilla önskan just nu? Kan tiden snälla gå liiiite fortare? Tack. Jag sitter tamej tusan som på nålar här!