Jag älskar sommaren. Det gör jag verkligen. Men visst kan den vara en förjävlig årstid ändå?

Skolan har inte ens slutat än, och vi ligger ute och pressar i solen. Jag och Amanda körde förbi den fina skylten som visar temperaturen på taket till Kurts Husvagnar, ni vet, och den talade om att det var blygsamma trettio grader i luften. Jag trivs som en fisk i vatten, jag som fryser så förbannat på vintern. Missförstå mig inte, jag älskar att sitta inne och mysa och dricka te (eftersom värmebölja och te inte är någon toppenkombination har jag fått ett nytt problem på halsen - måste jag lära mig att leva utan te nu?!) när det är mörkt och kallt ute, men eftersom vår skola är så svinigt kall är det over all inte så trevligt att leva på vintern eftersom jag spenderar så äckligt många timmar där. Som sagt, jag diggar värmen mer.

Men så fort solen kikar fram och temperaturerna stiger kommer alla komplex och kroppsnojor upp till ytan. Jag blir så trött. De begränsar oss så - och jag är så less. Det är bara strunt, vilket vi borde veta vid det här laget. Gud, vad enkel (och så mycket roligare) sommaren skulle bli om alla bara kunde släppa sina satans nojor. Det värsta är att varenda människa går runt med dem. Vi går runt och oroar oss för att vi ser annorlunda ut än alla andra. Men vet ni vad - vi ser olika ut allihop! Tekniskt sett är detta bara strunt, vi måste helt enkelt bara inse det. Egentligen, vad spelar det för roll vad andra tycker? Om någon inte tycker att du är snygg i din nya bikini, jamen då är det väl dennes problem. Gemene man går runt med elaka fördomar och inskränkta åsikter om andra människors utseende, men så länge man håller det för sig själv och inte skadar någon borde det väl inte spela någon roll, eller hur? Det man inte vet mår man inte dåligt av. Och varför bry sig?

Jag ska inte försköna verkligheten - jag går runt med massor av ogrundade fördomar och tycker det ena och andra om folk jag just träffat. Jag har även ett gäng kroppskomplex som vägrar försvinna. Men i takt med att jag har blivit äldre (det låter som om jag är typ 50+ nu va?) har jag insett att skavanker är någonting man måste lära sig att leva med. Att försöka dölja dem tjänar allting, då kommer alla stirra desto mer. Så för fan, kom igen nu tjejer (ja, killar också såklart)! Vår kropp är en gåva, ett redskap, som vi ska använda, visa upp och vara stolta över. Hur den ser ut är egentligen inte viktigt på nån fläck.

Hoppas jag inte skämt ut mig själv eller provocerat någon allt för mycket.

Puss och kram

Haglet studsar mot taket och regnet vräker ner utanför fönstret. Själv ska jag sätta på mig mjukisbyxorna, krypa upp i sängen och plugga lite.

Det låter så satans mysigt, eller hur? Och om man har det mysigt går det väl lättare att plugga?

Jag vet inte om ni verkligen får något gjort när ni skriver så, men när jag själv myser till det riktigt ordentligt och precis ska öppna ett dokument till uppsatsen, eller whatever, så kommer jag alltid av mig. Jag inser plötsligt att min lilla mysiga pluggstund skulle bli så mycket mysigare om jag istället tittade på ett avsnitt av One Tree Hill eller New Girl. Jag önskar att jag hade mer diciplin, det önskar jag verkligen.

Men å andra sidan har jag ju faktiskt ett liv att sköta.

Nu låter jag säkert lagom bitter, förmer och hemligt avundsjuk (vilket jag för det mesta är när jag antyder det, ahaha...) men det är faktiskt sant. Skolan är redan en alldeles för stor del av mitt liv för att jag ska orka ge den mer plats. Det går så bra ändå, varför ska jag då kämpa vidare när jag inte behöver nå högre? Då bränner man ju bara ut sig, inte sant? Jag ser upp till er som kämpar, er styrka är verkligen beundransvärd. Men varför ska vi göra mer än vi behöver? Se till att leva och ha lite kul också!

Det finns så mycket annat skoj här i livet än att sitta och göra skolarbete hela dagarna. Mina veckor är fullspäckade med aktiviteter (okej, okej, det kunde varit mycket värre) och jag vet ärligt talat inte hur jag skulle klara mig utan dem. Jag är nere på musikskolan tre gånger i veckan och lever ut min kreativa sida. Det är mitt andra hem. Så jag fasar lite för den dagen de kommer sparka ut mig. Så därför ska jag njuta av den tiden jag har kvar innan den är slut (det kommer bli en smärtsam död) och strunta i skolan så mycket jag kan. "Strunta i skolan", alltså... Jag behärskar inte riktigt den konsten och kommer antagligen aldrig lära mig. Dock kommer jag aldrig sluta försöka.

Jag ber om ursäkt för detta äckligt optimistiska inlägg. Optimism är verkligen inte min grej annars, fråga vem som helst. Men, men, ibland är jag världens största hycklare. Ha det i åtanke, kära läsare.

Amanda har en tårtspade som spelar happy-birthday varje gång man tar i den. Det finns en sensor som känner om du greppar den, så att den börjar spela när du skär upp din tårta. En skrikig, högfrekvent melodi, ett öronbedövande grattis du sent kommer glömma. Ett perfekt komplement till födelsedagsfikat.

Jag måste få se den där spaden...

Jag älskar sarkasm. Tyvärr är jag (enligt mina vänner) så dålig på det att jag framstår som ärlig när jag i själva verket är ironisk. Men jag tänker glatt strunta i det och fortsätta med min sarkasm. Vissa säger att det bara är folk med dålig fantasi som är ironiska, då de måste göra narr av verkligheten eftersom de inte kan komma på egna skämt. Det låter visserligen som en vettig teori, men vad är det för kul att leva om man inte får göra narr av verkligheten?

Jag är varken bitter (okej, lite kanske), surmulen (bara ibland) eller dyster (väldigt sällan, faktiskt). Jag är väldigt livsglad och jag är ironisk för att det är så kul. Jag skulle vilja vara en rolig människa, men det är sällan jag lyckas. På grund av det har jag fått träna mycket på mina ironiska skämt under åren.

Så passa er, jag är så jävla bra på sarkasm att ingen ens märker den.

Åh nej. Åh nej, åh nej, åh nej, åh nej. Jag är så körd som man kan bli efter att ha tokstirrat på sin dataskärm i tre timmar när man skulle ha pluggat idrottsteori. Jag har ingen lust över huvud taget att dyka ned med näsan i det där DÖDLIGT TRÅKIGA häftet om kost och träning. Jag får dåligt samvete och ont i magen bara av att titta på det. Alla dessa råd om nyttig kost och rätt sorts träning får mig att bli obehagligt medveten om att min mage minsann inte är så vältränad som jag tror, och det var onödigt att äta den där chokladbiten. Jag försöker vara duktig (okej, åtminstone ibland) men jag börjar seriöst tröttna ur när varje framgång slås ned av "det kunde varit bättre". 

Vad är det egentligen för mening med att vara perfekt? Hur kul är det på en skala? Skolan, träning, mat, vänner... Det finns så många ramar som vi ska passa in i att det enda som blir kvar av oss tillslut är fyrkantiga, bleka, intetsägande små varelser som varken vet vad de vill eller hur de ska ta sig dit. Det må vara världens mest uttjatade klyscha, men det är faktiskt våra brister som gör oss unika. Skulle du kunna tänka dig en värld där alla såg likadana ut och tyckte likadant? Hur skulle vi då kunna hitta de där personerna som passar oss sådär perfekt?

Så därför tänker jag lägga ifrån mig det dumma idrottshäftet och lyssna på den här härliga låten (nostalgi på hög nivå) och läsa klart boken jag lånade föra veckan. Hade vi haft choklad hemma hade jag nog satt i mig lite sånt också.

Åt helvete med provet, det får gå som det går.