~ En bild på dina närmaste ~

Mina bästa vänner, Amanda, Lisa och Isabel är de som står mig närmast (det skulle väl vara la familia i så fall). Med risk för att låta sentimental vill jag tillägga att jag inte riktigt vet vad jag skulle ta mig till utan dem. Bättre vänner får man leta länge efter kan jag lova.

Så jag är inte direkt något fotbollsfan. Däremot är min far ganska fond of fotboll, så att säga. Men bara när det är mästerskap, och bara när Sverige eller Holland spelar. Då sitter till och med jag och min syster framför TV:n ibland.

Bildkälla här

Holländarna i sina fina (gräsligt fula, förlåt) speltröjor med matchande shorts. Visst är det fint att vara unik - vit, blå och röd är ju rätt så uttjatat vid det här laget - och visst är det fint att hedra kungahuset, men ORANGE?

För det mesta brukar EM-festen sluta i besvikelse för det svenska folket ganska tidigt in i mästerskap så vitt jag kan minnas (förutom när Henke Larsson spelade, jag kommer ihåg att han var lite av en stjärna), men då har vi alltid haft vårt andra hemland att heja på. Holländarna är trots allt rätt grymma på fotboll. Tror jag. Så därför blev jag ganska förvånad när jag såg att pappa inte satt bänkad framför TV:n för Hollands match nu i eftermiddags. Jag frågade varför han inte tittade och anledningen var tydligen att de spelade så dåligt och han skämdes för mycket för att se klart matchen. Jag ska inte påstå att jag har någon vidare koll på vilka länder som spelar bra och vilka som spelar dåligt, men jag vet att Holland inte borde förlora mot Danmark. Men det gjorde de. Fy skäms på er, gubbar.

Själva fotbollen tycker jag är så sanslöst tråkig. Däremot kan jag gilla den här känslan av att alla blir så patriotiska och springer runt med svenska flaggor och köper fåniga blågula hattar. Jag blir själv lite rörd av fotbollsspektaklet. Tyvärr räcker inte detta för att jag ska bänka mig framför TV:n för att se tjugo gubbar springa runt på en alldeles för stor plan, sparkandes på en boll i en och en halv timme. Jag önskar jag hade tyckt det att det var spännande så att jag hade kunnat delat i gemenskapen.

Om Sverige (eller Holland för den delen) går till final lovar jag att titta. På HELA matchen. Jag lovar.

~ En person som är snygg ~

Ja, Gideon ÄR snygg i Tuvas höga träklackar.

~ En bild på din fritid ~

Vi står inte på scenen varje dag, men vi övar och det räknas väl som fritid ändå?

Hej bloggen. Här kommer ett halvtråkigt dagboksinlägg.

Det är student idag och när man har tre nära vänner som går ut gymnasiet blir det mycket åkande. I alla fall för mig. När man dessutom är med i orkestern som marscherar framför ledet av studentflak som åker genom stan får man ytterligare en sak att tänka på. Men gud så kul det har varit.

Jag kom just hem från en tredje studentmottagning och ska snart sätta mig i bilen och skjutsa runt lite på Isa och Lisa. Jag ställer upp för dem och räknar med att de kommer göra detsamma för mig nästa år, haha. Så visst finns det fördelar med att inte gå i samma årskurs.

Nej nu måste jag kila iväg igen. Ha det gott!

Ja, nu är det sommarlov. Jag sitter hemma och har så tråkigt att jag snart börjar klättra på väggarna.

Jag känner att jag verkligen kunde haft så himla mycket roligare och det gör mig ännu mer deprimerad. Varför jag måste jag gå i den tråkigaste, mest oengagerade klassen på hela VBU? Hur kommer det sig att alla andra klasser hittar på en massa skoj och festar loss när jag inte ens kan få min klass att nappa på ett färdigt förlag? Det enda de behöver är att komma. Men nej. Så det blir väl en hemmakväll framför tv:n. Det känns så fel.

Egentligen behöver det inte vara komplicerat över huvud taget. Det är jäkla trist (jag kan inte understryka detta nog) när alla ideer slås ned efter noter. Sen har de givetvis inga egna förslag att komma med, men att klaga går bra. Dock är det värsta av allt med min satans klass ändå det faktum att man kan ge dem en ja-eller-nej-fråga och bli bemött med den dödligaste tystnad. "Vill ni hitta på något ikväll?" Inte ett enda ansikte som inte är stelt och ointresserat så långt ögat når. Snälla, ska det vara så svårt att anstränga sig? Vi tar tamej tusan studenten om ett år, och är det såhär det kommer vara vill jag byta klass. Blä.

Jag ska försöka lugna ned mig. Återkommer.

~ En ovanlig bild ~

Det är inte ofta jag blir stylad, supersminkad och placerad i en stentrapp för fotografering. Det kallas fotoprojekt, året var 2009 och detta är en ovanlig bild.

~ En bild på ditt rum ~

Jag vet inte om det finns så mycket att kommentera. Mitt rum går i rosa och svart. Rosa för att jag är tjejig, svart för att vitt hade fått mig att känna mig som en prinsessa, och vem vill det liksom?